Tre riktigt fina akter är behållningen på Stockholms Rootsfestivals andra dag. Men startfältet är väldigt tunt, och det märks framför allt på och framför festivalens största scen.
Där spelar till exempel felbokningen Isak Benjamin sin utmärkta popmusik helt utan kopplingar till festivalens tema ”americana and beyond”, medan stora delar av festivalpubliken väljer att gå någon annanstans. Inte ens det gamla Blues Brothers-knepet att slänga in en countrycover i sitt set funkar, eftersom hans Ring of Fire är banal, substanslös och mycket pliktskyldig.
Samma uppförsbacke har kvällens inkastade avslutningsartist Ole Kirkeng. När han med komplett band sätter igång vid halvtiotiden är det rent ödsligt i publiken, och även om det sakteliga fylls på när charmen i hans smarta och självironiska Oslo-country blir uppenbar för allt fler är det fortfarande ett antiklimax för en festival. Det är orättvist mot en bra artist på uppgång och mot festivalpubliken.
Under dagen hinner vi också med tidsfördriv som Zandi Holups generiska folkcountry och den USA-baserade holländskan Judy Blank och hennes muntra men tunna folkpop.
Susto Stringband är vad de heter, ett stränginstrumentband komplett med banjo, mandolin och fiol. Deras country är stundom sympatiskt stompig och har drag av bluegrass (även om de just i dag är uppmickade utan sådana finesser). En publik som i flera timmar törstat efter något mer genuint är inte svårflörtad, och med en tolkning av Mammas Don’t Let Your Babies Grow Up to Be Cowboys, arrad för en spelning hos Willie Nelson, är triumfen ett faktum.
Otis Gibbs, som fått uppgiften att inleda festivaldagen på lördagseftermiddagen, är ett av dagens riktiga guldkorn. Med ett rejält kritvitt helskägg ser han ut som sinnebilden av en guldvaskare i en halvt uttorkad canyon, och han är full av dramatiska historier och berättelser både i sånger och mellansnack. Han uppmanar till allsång och berömmer oss för att ha klarat oss från att tippa över i Kumbayah – ”det hade inte varit vackert”. Musikaliskt rör han sig mellan Kris Kristofferson som i The Darker Side of Me och Steve Earle när han sjunger om sin fascination för hemmagjorda sevärdheter utmed vägarna – som ”Carhenge” – i mycket fina Great American Roadside.
Men dagens definitiva höjdpunkt är Sunny War. Egentligen heter hon Sydney Ward och är en före detta gatumusikant som hittade vägen ur missbruk och hemlöshet genom punkens inneboende kraft. Den underliggande vreden och intellektualiteten från hennes hjältar i till exempel Crass märks i hela hennes uppenbarelse, från Germs på hennes linne via en bubblande intensitet i hennes uttryck till de smarta texternas bottnar.
Men även om hon och hennes trummis erbjuder ett kort tillfälle för headbangande är hennes genre countryinfluerad folkvisa med djup integritet, och med ett säreget fingerplockande gitarrspel med enbart högerhandens tumme och pekfinger medan vänsterhanden är akrobatisk på gitarrbanden. Texterna är starkt radikalt infärgade, men hon unnar sig också att berätta att hon har tre låtar med ordet ”Baby” i titeln på sin repertoar eftersom ”65 procent av alla låtar på topplistan heter något med Baby”. På hennes senaste album är en av dem – Cry Baby – en duett med Valerie June, men här klarar hon den utmärkt på egen hand, med bibehållna underliggande Curtis Mayfield-nyanser i hennes akustiska gitarrspel.
