Avslutningsdagen av den fina Rootsfestivalen på Debaser i Stockholm (och parallellt i Falkenberg) är en lång uppladdning inför Nick Lowe.
Somliga utsocknes har redan åkt hem, och andelen dagsbiljettinnehavare är högre än under festivalens två inledande dagar. Och i publiken är det inledningsvis lika tunt som på scenen när först Lee Bains från Alabama och sedan Colin Halliburton som representant för Kansasbandet The Roseline hanterar logistikstrul på lånad akustisk gitarr.
I slitna snickarbyxor är Bains en agitator från Alabama som passar på att berömma Sverige för arbetarkamp, skattefinansierad sjukvård, föräldraledighet och 40-timmarsvecka, och med bestämt fotstampande manar till allsång mot biljonärer, oligarker och hyresvärdar. När han sjunger om Abrahams barn, religioners samhörighet och det gemensamma grundbudskapet att älska sin nästa märks också hans rötter i farmors kör i metodistkyrkan hemma i Alabama i kraften och soulnyanserna i hans röst.
Halliburton avbryter sig mitt i en låt för att beskriva hur det skulle ha låtit om hela bandet var på plats – ”här skulle det varit en stor korkad rocktrumme-fill” – men det räcker ganska fint också bara med hans röst och den lånade gitarren.
Ken Pomeroy har en klingande sopran lika gnistrande och stark som Klara Söderbergs, och hennes vardagsnära sånger – ”really really sad, and really really personal” – för två fingerplockande gitarrer är mycket fina. Men det eviga finstämmande skruvandet på gitarren och det avslappnade och väl interna samtalet mellan låtarna drar ned tempot och prövar tålamodet.
Under tiden gör Gustavsbergssonen Daniel Hollow ett oannonserat och alldeles förträffligt ensamgig på den lilla utomhusscenen och fullbordar därmed sitt hat trick med sin tredje Rootsfestival i följd.
Efter en lyckosam låtplacering i en Vilda Västern-tv-serie återförenades Uncle Lucius för några år sedan efter att ha lagt hattarna på hyllan för att bilda familjer, och på festivalens stora scen spelar de bredbent sydstatsrock med Lone Star-statens obligatoriska slidegitarr och mindre förutsägbart regnbågsfärgat dragspel, i den breda boogien gjord för att gå hem i breda Texaslager.
Sånt kan bli stabbigt, men Uncle Lucius är personliga och autentiska när det feta Texasgunget infinner sig, och med en strålande cover av Blaze Foleys Election Day fullbordar de dagens dittills bästa stund.
Men det är Nick Lowe vi väntat på, och Johannes Vidéns recension av hans spelning hittar du här.
