Stundtals är Andreas Söderströms till största delarna instrumentala gitarrlandskap helande meditativa, och stundtals är de rent hypnotiska. Men oftast är plockandet och slingorna så bara så innerligt vackra i sina repetitioner och mjuka variationer att man sitter spikrakt uppmärksam för att inte missa en enda ton. Jämförelser med Bert Jansch, zither-pionjären Laraaji eller varför inte Björn Olsson kan möjligen funka som riktmärken, men Ass kickar deras stjärt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
