Low är på samma sätt som Lambchop långsamt på väg att förvandlas till ett soulband. Nightingale, till exempel, är en klassisk soulballad, bara avsevärt långsammare, och i texterna blinkas det friskt åt folk som Al Green. Och även om det framför allt var akustiken som avgjorde att C’mon spelades in i en gammal katolsk kyrka, smyger ändå sakrala stämningar in i det vaga temat om humanism. Trions mjuka slowmotionsånger blir alltmer existentiella, och de avancerade vokalharmonierna blir alltmer änglalika. Ett par skivor till på den här nivån så är det dags att helgonförklara Low.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
