På debutalbumet har de tagit flera utvecklingssteg från den utmärkta men lite trevande debut-EP Loves You förra året. Där fanns grungenyanser att ana i DIY-hörnen, men i takt med att de finner sin identitet minskar sådana influenser. Istället ligger Bikini Kill- och Sonic Youth-referenserna de numera droppar betydligt närmare hur det unga Stockholmsbandet låter på sitt debutalbum, kanske tillsammans med finsmakarnamn som den brittiska postpunkens Essential Logic, och kanske rentav en aning åt Television, fast mer otyglat.
Clutter är stenhårt kraftfulla i sitt larm, men med en art-edge, självsäkerhet och personlighet. Leadsångsansvaret är delat mellan Hilda Ander och Emma French, och det ger en spänning och en variation i samspelet med Ove Jerndals lika ostyriga som dramatiskt fantasi- och effektfulla gitarr och Ville Scotts trummor, som i Pop Rock Sugar Rush rusar iväg i ett så furiöst hardcoretempo att han knappt hinner med själv.
Grease Baby är särskilt arty med repetitivt trallande och intensiv gitarrvägg, och samma kompakta gitarrattack fortsätter medan de entonigt stavar till C.L.U.T.T.E.R. över taktfast pukmullrande. Hello Kitty kombinerar diskantslammer med popsångskvaliteter, och ännu stökigare är det burkiga soundet i Fame.
Men det är minst lika spännande när de tonar ned manglet i den avslutande spröda Unbothered, och med låtsasvisslande och schizofrena bakgrundsljud är viskande I Wish I Could Keep It Together med sin nedbrytande vardagstristess inte alls så Maureen Tucker-oskyldig som den framstår.
Att de redan väckt nyfikenhet i England och övriga Europa är inte konstigt, och live är Clutter sensationella. Med Sugar Rush har de ett album med samma styrka i ryggen, och uppmärksamheten kommer inte att minska.
