Johnny Marr sålde nyligen en stor uppsättning gitarrer på auktion för hisnande summor, för givetvis vill rika nötter äga instrument som använts på så många ojämförliga gitarrslingor med The Smiths. Marr är en gitarrlegend av allra högsta rang och ska man hitta någon behållning i The Age Of Everything är det just att det finns några fina gitarrfigurer.
Något mer positivt finns inte att säga om den snart 63-årige Manchestersonens senaste alster. Låtmaterialet pendlar mellan intetsägande och bedrövligt, och soundet skriker Pro Tools-projekt med livlös kvantisering av generiska ljud och gräsliga ooo- och aaa-stämmor. Texterna är extremt banala och Marrs röst är opersonlig även om den polerats upp till något som i alla fall inte stör.
Att en så cool människa som Johnny Marr gör så vansinnigt ocool musik är förvånande. Mest låter det mesigt och slätstruket, det finns inget bett och ingen udd och det är svårt att se vilken publik som egentligen skulle uppskatta The Age Of Everything på riktigt. Bäst chans har den nog i någon slags vuxenradio, för här finns inget av det häftiga England där klassmedvetenhet och underdogmentalitet antänder samhällets krutdurk, som när den smäller sprider lika delar kaos och fantastisk musik. Det är såklart för mycket begärt att en äldre gentleman åter ska tända elden när det mesta av den brittiska rockmusiken redan brunnit ut, men man hade ändå hoppats på lite glöd i askan.
