Inledande Say Yes är en programförklaring både musikaliskt och lyriskt. Världen är full av cyniker och negativitet, konstaterar han, men det finns alternativ. Så var inte negativ, förhåll dig öppen och nyfiken, säg ja i stunden, sjunger David Myhr och använder de mest uppmuntrande peppiga knep popvärlden har att erbjuda, från den melodiska Paul McCartney-basen via muntra Sgt. Pepper-blåsserenader och de mest eleganta The Move-melodier man kan föreställa sig till en refräng som är mer livsbejakande än till och med World Partys saligaste stunder.
I titelspåret lovar David Myhr att ”Everything will be ok”, och så gott som hela hans andra soloalbum syftar till att frammana sådana ljusa och positiva stämningar. Summer, Summer, Summer drar sig inte för att namndroppa Beach Boys i sin fina solskenspop, och även om han inte når Brian Wilson-nivåer skäms vokalharmonierna inte för sig i sammanhanget. När han råkar ge Take A Run at the Sun samma låttitel som en 30 år gammal J Mascis-låt är det en händelse som ser ut som en tanke att Mascis-låten kom från en scen om brödraklanen Wilson i filmen Grace of My Heart.
Synnerligen eleganta Continental Drifter hämtar sin inspiration ur den Stora Amerikanska Sångboken och sina vokalharmonier från Queen, och harmonierna lyfter också både Someday Soon och Milk & Coffee, där trallandet, visslandet och bleckblåset mynnar ut i ett jublande crescendo.
Till och med den enda lite mer vemodiga stunden här, i den elegant orkestrerade Crystal is Thinking of Something, har underliggande optimistiska Lennoninfluenser, medan den avslutande vänliga smekningen Finally har lika tydliga kopplingar till Paul McCartneys mest hjärtevärmande ballader.
Ambitionen är skyhög och hantverket och utförandet är oklanderligt. När det på några ställen här matchas av melodier lika självklara som Say Yes är det rentav mästerligt.
