Han börjar med ett perfekt ton-för-ton-lån från The Jayhawks, och sedan mellanlandar han hos både The Beatles och Hep Stars innan ens inledningsspåret klingat ut. Det är ingen tvekan om att vi har att göra med en hantverksskicklig popmästare, med andra ord, som kokat ner meriterna från Per Gessle och Brainpool till essensen av det sena 60-talet. Att personlighet får stryka på foten är i sådana pastischsammanhang ofrånkomligt, men exemplariskt storbandsblås och en ohöljd Roy Wood-flört i The Raging Hands of Time väger delvis upp för det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
