Fyra akademiker från Umeå har ett soulband. Så långt är det inget konstigt, vad skulle man hitta på i den staden utom att plugga och spela musik?
Men när bröderna Stenberg, Peder och Anders, och bröderna Lidström, Jonas och Mattias, kärade ner sig fullständigt i Nashvillecountry var det grunden till något unikt. De bestämde sig för att låta banjo och steel guitar få en central position i musiken, utan att för den skull sluta med Peders falsettsång som Curtis Mayfield skulle ha låtit om han varit norrlänning.
Med sin blandning av modern soul och country blev därmed Deportees mediafavoriter redan med sin första demo, och franska Phoenix kunde inte tänka sig något annat förband till sin Stockholmsspelning härom månaden.
Nu handlar det inte i första hand om att Deportees har hittat en tilltalande gimmick. Istället beror uppmärksamheten på att bandet sitter på ett låtmaterial som verkar ha vuxit och ansats under lång tid, och just nu nått exakt rätt mognadsgrad.
Det finns mer svårsmälta stunder, när Deportees tar i hårdare med rockigt och en aning stabbigt resultat, men det är undantag. Vare sig det handlar om snygg falsettsoul i Not Tonight och Arrest Me ’til It Hurts, med fantastisk poprefräng och banjokosmetika, eller mer stillsamt gungande Baby Don’t Count Me Out låter Deportees som ett band i besittning av exakt rätt andelar rutin och hunger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
