Love and Its Opposite från 2010 beskrev Tracey Thorn som ett album fullt av skilsmässor och hormoner. Nya Recordbeskriver hon som en skiva om den ”no fucks given”-fas av livet som följer därefter. Hon återvänder till ett elegant och gnistrande elektroniskt klubbsound som påminner om hur Everything But the Girl kunde låta – att det låter lite föråldrat 90-tal är en av de saker hon med ålderns rätt skiter fullständigt i – och sjunger om den medelålders kvinnans rätt att gå på krogen, ”Where I like to be/ is on the dancefloor with some drinks inside of me”.
Tracey Thorns uttalade feministiska agenda är inte konfrontativ eller exkluderande. Den är smart, lågmäld, vardaglig och djupt allvarsam. Under 2000-talet har Tracey Thorn fortsatt bli alltmer subtil och intelligent i sitt uttryck, både på sina glest utgivna tre soloalbum och i sina journalistiska och biografiska texter. Till och med i den direkta uppgörelsen med manlig aggression i den nästan nio minuter långa och suggestiva Sister – med å ena sidan stenhårda Warpaint och å andra sidan mildare Corinne Bailey Rae ombord – balanseras till en eftertänksamt resonerande hyllning till kvinnor snarare än en konfrontation.
Hellre är hon krånglig än enkel, hellre ser hon både fördelar och avigsidor än är svartvit. Smoke är en osentimental släkt- och Londonkrönika som sträcker sig över 100 år, och i Babies belyser hon föräldraskapet med den lika starka övertygelsen först i p-piller och sedan i barnlängtan, och med den motsägelsefulla upplevelsen av utmattande nattvakande och djupaste kärlek. På samma sätt innebär en ny skiva av Tracey Thorn alltid vilsam skönhet som krävande intellektualitet. Bättre kan man inte önska sig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
