En gång i tiden var The Afghan Whigs och Greg Dulli de farligaste tänkbara, och den här skribenten tvingades överge en av deras tidiga Sverigespelningar för att rädda återstoden av hörseln.
Sedan återföreningen för 15 år sedan har de tonat ner sina hårdaste och mörkaste aspekter, helt begripligt, men också de underliggande souldimensionerna som fanns i bandets bästa stunder. På deras fjärde album sedan dess – deras tionde totalt – finns båda dimensionerna redan från inledande Jungle Roux, med tung elektronisk groove, dominerande gitarrer och soulig bakgrundssång, och det låter kanske mer vintage Afghan Whigs än på något av återföreningsalbumen innan.
Så fortsätter det genom hela koncentrerade Soft Control, med knappt 40 minuter av välskriven hård rock där vänner av såväl Queens of the Stone Age som Dullis gamla tvillingsjäl Mark Lanegan – må han vila i frid – hittar mycket att attraheras av. Loose Talk är nära nog en pophit, och lika omedelbar är House of I med mullrande pukor, tunga riff och pådrivande doakör. Soulen är särskilt närvarande i nästan popiga My Lover, där Dullis sång är farligt skrovlig och kantstött, och historiens vingslag vilar också över slamriga 77, som måste betraktas som en uppföljare till Afghan Whigs gamla 66.
The Deepest Part of the Darkest Shadow är en dov och ångestladdad pianoballad med sordintrumpet, men att farligheterna ändå tonats ned med tiden blir särskilt tydligt när Greg Dulli i Duvateen erkänner att han bytt sina cigaretter mot Nicorette.
Så skingras dimmorna och det ljusnar till fågelkvitter och virvlande stråkar i ateistiska och rentav dansanta Mariah Luster, som är höjdpunkten på ett album som inte alls skäms för sig i Afghan Whigs mäktiga katalog.