Storebror Lemon Twig gör en liten avstickare med ett soloalbum mindre än ett år efter det senaste strålande albumet från brödraparet The Lemon Twigs, men det finns ingen anledning att tro att det finns någon fnurra på tråden i relationen med lillebror. Faktum är att hans yngre bror Michael D’Addario både är medproducent och står för flertalet underliggande sångstämmor här, så orsaken till behovet att göra något eget får sökas i mindre dramatiska sammanhang.
Inte heller rör det sig om några väsenskilda avvikelser från deras gemensamma sound. Det rör sig fortfarande om mycket elegant och välspelad barockpop med flerstämmiga röster och produktionsdetaljer ur de mer komplexa kapitlen i Brian Wilsons, The Turtles och Tages mer avancerade receptsamlingar. För autencitetens skull har Brian D’Addario till och med hyrt in åtminstone en medverkande med äkta Beach Boys-meriter på sitt CV, trots att han sannerligen inte behövde det för att åstadkomma arrangemang värdiga förebilderna.
Kanske handlar det bara om att storebror vill breda ut sig med de mjukare dimensionerna av deras eleganta retropop, utan lillebrorsans i jämförelse lite stökigare inpass? För här är balladerna i majoritet, och det är genomgående ett snäpp mildare, mjukare och soligare än The Lemon Twigs även i upptemposånger som The Monkees-bekymmerslösa Nothing on My Mind och This Summers bubbelgumpop.
När Brian D’Addario får styra helt på egen hand blir det lättviktigare och flyktigare än The Lemon Twigs, men som mellanmål inför brödernas nästa gemensamma album är det precis lagom.
