Decennierna passerar och Norman Blake och Raymond McGinley kommer allt längre från sina tonår och de mer edgy dimensioner som från början fanns i Teenage Fanclubs uttryck. Som vi har en tendens att göra med ökad ålder och mognad sänker de takt och tempo, och slipar och snidar hellre på detaljer och nyanser än trampar på distpedaler.
Det är en utveckling som fortsätter att vara klädsam hos den Glasgowkvintett som snabbt närmar sig sitt 40-årsjubileum, och som ger konstanterna Blake och McGinley utrymme att, med låtskrivandet jämlikt fördelat, fortsätta finkalibrera sin klingande pop byggd på ett amerikanskt vintagevästkustarv där The Byrds och Love alltid utgjort fundamentet.
Deras melodier och sirligt klingande gitarrsamspel är intakta och lika eleganta som alltid, och att de på vägen lagt bort allt vad kraftfullt var får anses begripligt, om än powerdimensionerna i popen är saknade. Ibland är det nästan för oansenligt, som i Young and Wise, men de har å andra sidan putsat på avancerade och mycket vackra vokalharmonier, framför allt i Over and Over, och titelspåret är en singel på nivå med deras allra finaste.
Men att Euros Childs får breda ut sig med veka och menlösa synthmattor mest hela tiden är svårare att förstå och fördra. Den fint drömska The Same Air är bara ett exempel på en låt som hade varit ännu finare utan, och även om synthen ofta ligger dold långt bak i mixen är det en ingrediens som inte bidrar med något annat än irriterande störningsmoment.
