I trendkretsar och i renläriga indiekretsar inger knappast namnet Eskobar respekt, trots den veka och gitarrdominerade pop de faktiskt behärskar väl. De anses för töntiga, och dessutom alltför kommersiellt inriktade – utan att det kommersiella genombrottet kommit. Bandet var så övertygat om att Tumbling Down var en potentiell hit att den släpptes som singel två gånger, med ett års mellanrum och i olika versioner, men framgångarna uteblev båda gångerna.
There’s Only Now är Eskobars andra fullängdsförsök, och indiekidsen kommer att fnysa ännu mer högljutt. Men fan vet om det inte är dags för bredare uppmärksamhet den här gången? Daniel Bellqvist sjunger med samma sorgsna vekhet som sina engelska förebilder, och har utvecklat en falsettsång som är mer spännande än den Bono kramar ur sig. Klarar du av sådana manér, och dessutom har överseende med ett engelskt uttal som ibland läspar rätt tillkämpat, kan du närma dig det som faktiskt separerar Eskobar från de flesta vetestjälkarna på Sveriges indiescen – melodierna. Eskobar spottar ur sig självklara poplåtar i moll med självhäftande refränger – i Tell Me I’m Wrong nästintill infantilt – där gitarrer och syntstråkar allt oftare får sällskap av nyare elektronik.
På några ställen håller det inte alls. Into Space är ett märkligt förstasingelval som inte alls lever upp till den standard Eskobar sätter med en aning svulstiga Something Lost och framför allt aktersmycket Someone New i duett med Heather Nova. ”What you’re looking for/ is not outside your door/ Not in another land/ Still see a ticket in your hand/ Why London?” undrar Eskobar, och deras fråga är berättigad. Nu finns ett, visserligen töntigt och hemvävt, men på nästa skiva kanske fullvärdigt, alternativ till Suede. Väljer du Eskobar får du nog räkna med att bli utskrattad ett tag till.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
