Några av de gubbar i alla åldrar och av alla kön som nostalgiskt jublade över Al Greens comeback och perfekta Hi-pastisch förra året gjorde det med viss bävan. Inte bara för att det automatiskt innebar en permanent gubbstämpel i pannan (”soul var bättre förr”, du vet), utan för att en sådan retrouppvisning riskerade att stjäla strålkastarljuset från moderna soulsångare som John Legend och Raphael Saadiq.
Men hur ont det än gör är sanningen att ingen fixar 70-talssoul bättre än Al Green tillsammans med sin gamla producent Willie Mitchell. När de nu har fått upp farten gör de det till och med ännu bättre. Precis som på I Can’t Stop inleder vördad pastor med ett titelspår som med lätthet tar en ordinarie plats på framtida Greatest Hits, hur kräset urvalet än är.
Men den här gången innebär det inte att han bränner allt krut. You Are So Beautiful är precis så soft och vacker som titeln utlovar, och bara slickade stråkar och förläggningsdatum skiljer southern soul-balladen Perfect to Me från Otis Reddings mest hjärteknipande stunder. Även snabba och stompigare stunder som övertygar, och blåset är bara för andra att drömma om.
Visst tar han i för mycket och blir tungfotad och trött ibland, men det är inte ofta och det måste förunnas en 60-åring. Dessutom ska en bra soulskiva innehålla magplask, så har det alltid varit. I Can Make Music låter Hollywoodblues som Blues Brothers 2000 med John Goodman som leadsångare, och uppvisningen av Al Greens (fortfarande) ansenliga vokala repertoar får bättre inramning på annat håll än i Nobody But You.
Men när pastorn fylls av lika delar heliga Ande och köttsliga begär, som i Build Me Up – så snygg, så smart, så sugande (i ordets gamla betydelse) – finns det ingen själfullare. Everything’s OK kommer att ligga i topp på många listor över 1975 års bästa skivor, lita på det.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
