Lukten av härsken öl utspilld i heltäckningsmattor. Den där smaken av toast, stekt ägg och vita bönor som stannar i munnen hela dagen. Marmite. Roliga peruker på seriösa jurister.
Det finns saker som bara britter förmår uppskatta, och bland dem ryms också en fabless för lagom menlös radiorock med vänligt vemod och stora arenagester. Ständigt söker de nya Kent light-band att dela ut sina Brit Awards till, och med sitt ljumma farvälalbum är Wild Beasts självklara favoriter.
Lagom teatrala, lagom vänliga, lagom stadium-bombastiska, lagom svårmodiga (o nej, absolut inte jobbigt deppiga) är de numera så precis lagom rätt för Storbritannien att det inte spelar någon roll att deras live-i-studioinspelade avskeds-greatest hits knappt klarar att maskera omskrivningarna av gamla Simple Minds-hits.
Hade de inte lagt ned verksamheten i samband med det här albumet hade Wild Beasts varit tillräckliga skäl för EU att genomföra ett snabbt och effektivt hard brexit.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
