Det finns vänner där det kan gå många år mellan samtalen men där man likafullt plockar upp tråden och omedelbart når djupen från förr. Beth Orton är en sådan. När hon kommer tillbaka efter sex år är hon sig lik. Lite mer mogen och nyanserad, givetvis, och själv talar hon om ett utökat röstomfång och både genre- och uttrycksvarianter hon inte prövat förut.
Men byggstenarna är desamma, även om hennes styrkor har skärpts och förfinats och hennes prioriteringar förskjutits en aning. Det elektroniska har tonats ned till subtila effekter, och det top-notch-band hon plockat ihop, med bland andra ett Brian Blade, Marc Ribot och Sam Amidon, förstärker omedelbarheten och det akustiska intrycket genom att sätta allt live i studion och på första försöket.
Och även om de är än mer dämpat och försiktigt är luftigheten och de mjukt svävande melankoliska stämningar i hennes sånger minst lika vackra som senast vi hördes av. Som om vi aldrig hade varit isär.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
