Det som var avgörande för Boygenius dynamik och variation var att Lucy Dacus, Julie Baker och Phoebe Bridgers inte bara bidrog med varsitt individuellt temperament utan också tubbade varandra att söka sig till zoner där de inte var omedelbart bekväma. Trots att resten av Boygenius backar upp på bakgrundssång här stannar Lucy Dacus på egen hand konsekvent i sin bekvämaste zon, och då uppstår förstås inte samma spänningar.
Hennes relationsreflektioner är nära och starka, både i Ankles varmt spröda och varsamma dröm om en förbjuden relation, i flyktiga Limerence med dess lyriska motsats om hemlig planering av uppbrott och att lämna och det ofrånkomliga slutet på en relation i Big Deal. Men dynamiken saknas, och varken innerligheten eller dramatiken tränger riktigt igenom den milda musikaliska dräkten och det försiktiga anslaget och den återhållsamma sången.
När popkonturerna blir skarpare i både melodi och instrumentering, som i Best Guess, nämnda Ankles och Most Wanted Man har även Lucy Dacus röst ett tydligare engagemang, och i den sista minuten av Lost Time brakar loss i tung elektrisk suggestion, lika plötsligt som om du råkat komma åt volymknappen på stereon. Men det är skivans sista låt, och då är det så dags.
