Han är måhända inte det maskrosbarn som ilskan och passionen i både hans röst och hans texter signalerar, men ingen skildrar idag livet i de skitiga delar av London som ännu inte gentrifierats bättre än King Krule. Där utspelar sig hans naket sprakande sånger, fyllda av en osorterad spetande blandning av ilska över tingens ordning, berättelser om stökiga relationer och om en våldsam vardag av ond bråd död men också fyllda av passion och livslust. ”Hate runs through my blood”, sjunger han, och i hans röst finns inte tillstymmelse till poserande utan bara övertygelse och akut aktualitet.
Med det tar nittonårige King Krule plats i traditionen av den brittiska musikens stora gatupoeter – John Cooper Clarke, Patrick Fitzgerald, Billy Bragg, Tricky, Mike Skinner – med en kärna av avskalad urban och modern folkmusik. När han så vill regerar han även över fylligare sound, som när A Lizard State ger sig in på jazzigt soulterritorium med taggigt blås i det häpnadsväckande smarta arrangemanget. Men snyggast är det i små attacker där en ensam elektrisk soulgitarr utgör kärnan i hans kombination av uråldrig rock, DIY-hiphopens uttryck och en skelettartad variant av klubbgenres som dubstep. Det här är ljudet av 2013.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
