Paul Simon satte egentligen punkt för ett liv som turnerande artist redan 2018, även om han smygspelade lite här och där efter att turnén var över. Dessutom drabbades han några år senare av stora bekymmer med hörseln, och är man född 1941 blir man inte yngre ju längre in på 20-talet tiden rusar fram.
Coronapandemin och annat elände har vi alla en gemensam erfarenhet av, så när Simon 2023 släppte den enastående sångcykeln Seven Psalms var det både en personlig triumf och seger över hörselproblemen, och en present till en värld som nyligen kommit ur åtminstone en aspekt av en mycket svår tid. Se filmen In Restless Dreams om du inte redan har gjort det, där skildras både skapandet av Seven Psalms och Simons långa liv och karriär.
Förra året klev Paul Simon verkligen ur pensioneringen, med en nordamerikansk turné som kröntes med två extrainsatta kvällar i Seattle som spelades in och filmades. Turnén nådde Europa i år och dom av oss som inte var snabba nog att knipa en biljett får gråta över detta för femtionde gången och sedan trösta oss med dubbel-liveskivan The Quiet Celebration Concert.
Första delen är ganska quiet, Paul Simon spelar hela Seven Psalms med lite extra instrumentering från det enastående bandet och sång från hustrun Edie Brickell. Allt enastående fint med de subtila arrangemangsändrignarna och tonarter som verkligen passar Simon äldre röst.
Rösten som har burit miljoner människors drömmar och farhågor genom så många decennier vägrade länge att åldras, både i fråga om tonhöjd och och stabilitet. Numera kan man definitivt höra att Paul Simon är en bra bit över 80 och att rösten har åldrats. Den är svagare och skakigare, det hörs även när Simon talar till publiken. Men intoneringen är lika fin som alltid, hörselproblemen har inte skadat Paul Simons förmåga att sjunga rent och innerligt.
Och låtmaterialet som utgör konsertens andra del är i princip omöjligt att matcha. Från givna superhits som Graceland och 50 Ways To Leave Your Lover, via betydligt mer sällan spelade låtar som The Late Great Johnny Ace eller René and Georgette Magritte with Their Dog After the War, till Simon & Garfunkel-klassikerna Homeward Bound, The Boxer och The Sound Of Silence. Här finns såklart inte en enda svag stund.
Bandet är precis som väntat stort och fantastiskt. En extra eloge måste ges till Steve Gadd på trummor och till den sista överlevaren från det ursprungliga Graceland-bandet, basisten Bakithi Kumalo. För inte obetydligt del av Paul Simons låtskatt är rytmen helt central, och med dessa två herrar plus slagverkaren Mick Rossi som rytmiskt fundament tillåts alla andra musiker att skina med sina gitarrer, blåsinstrument, stråkar och klaviatur.
Konserten är perfekt inspelad och mixad — sätt dig mitt emellan två stora golvhögtalare och vrid upp volymen så sitter du plötsligt på första parkett i Seattles McCaw Hall. Det är en plats man aldrig vill lämna, och Paul Simons musik kommer heller aldrig att lämna ett hjärta som en gång öppnat sig för denna New Yorks allra finaste låtskrivare.
