Kristian Matsson har utökat sin musikaliska palett genom åren. På Just Beyond Endless Mountain hörs tydliga spår av svensk folkmusik i felorna som understöder gitarren och bygger egna klanger, och inledande The Wildest Of His Dreams har pianoharmonik som hämtad från den svenska psalmboken. Dalarnas musikaliska tradition sipprar in i det lånat amerikanska, och det är välkommet.
Det bluesiga akustiska svänget i titelspåret känns också häftigt och tungt, en sentida Dylan som komplement till den unga sprättiga folksångaren. Trummor och bas bidrar väldigt mycket när de används, exempelvis är Deliver Me From Trying en höjdpunkt med sitt driv.
Matssons gitarrer låter också fint med sina ofta nedstämda och torra bassträngar. Han spelar riktigt bra, inget snack om saken. Rullbandarens brus och svaj är ständigt närvarande och hela skivan har en fin träig akustik.
Men det finns tyvärr en stor, teknisk elefant i inspelningsrummet — sången är allt för ofta totalt sönderdistad. Dist är bland det bästa som finns men måste användas med viss försiktighet. Kristian Matssons distade skrik i Scully Me gör en Tom Waits-fin låt nästan olyssningsbar och även om disten tack och lov lättar ibland under albumets gång är den för kraftig när den vrids upp. Vad som musikaliskt är långt mer än godkänt är därför tekniskt underkänt. Synd, eftersom resten är så fint inspelat.
Låtarna på Just Beyond Endless Mountain är riktigt fina och har stor variation inom de välbekanta ramarna, men Matssons lyrik fångar mig inte. Det är djur och natur och årstider, inre och yttre resor och känslor, allt ganska diffust och otydligt. Dylans rader är inbrända i minnet från första lyssning, men Matssons rader fastnar inte. De är fonetiskt snygga och ordrika, men rätt ytliga.
Så Just Beyond Endless Mountain är ett ganska frustrerande album. Det finns så många briljanta beståndsdelar, i synnerhet instrumentens sound och arrangemang, men samtidigt ett bitvis plågsamt sångljud och texter som inte fäster. Ljudet hade kunnat åtgärdas och texterna har uppenbarligen inte hindrat The Tallest Man On Earth från att nå en stor global publik tidigare. Den publiken lär inte ha några invändningar den här gången heller, men det finns en klar differens mellan Kristian Matssons skyhöga musikaliska förmåga och hans något suddiga textpenna.
