När hypermeriterade proffsmusiker får fria tyglar att göra precis vad de vill brukar det snabbt barka iväg mot musikermusik som är samtidigt introvert självförverkligande och extrovert ekvilibristisk, med komplexa taktbyten och alldeles för långa solon. Generellt är det rekommendabelt för den som inte är Rytmuskursetta, Ackisstudent eller själv medlem i bandet att närma sig sådana konstellationer med mycket stor försiktighet.
Men det gäller inte Sunnan, för de bollar och rullar fram, de gungar och glider fram. När de fem männen med meriter från inte minst Seinabo Sey och Titiyo slår sig lösa i en enslig lada i Dalarna finns inte bara en alltigenom genomsyrande grundidé om cineastisk musik i allmänhet och spaghettiwestern i synnerhet. Alla utvikningar, experiment och lekfullheter bandet tillåter sig, och de är både många och spretiga, är lika spännande och underhållande för lekmannalyssnaren som för dem själva.
Här finns skitsmart pop med djupa sextiotalsrötter, som i balladen Longing to Miss You med melodiös Tageskaraktär både i basen och i den drömska sången, och med framväxande stora stråkarrangemang. Ännu mer melodisk är Strawberry Fields-flörtande Blue med psykedeliska detaljer och framför allt själfull soulsång och bakåtlutat effektivt groove.
På ett sätt som inte hörts sedan The Band sjunger fyra av Sunnans fem medlemmar lead på albumet, var och en med sitt distinkta uttryck men allihop inom en enhetlig ram. Det ger utrymme för variation bland annat för olika souluttryck, ibland med orkestrerade Philly-dimensioner och i pigga I Need You med varma gospelstämningar och knäppa ljudeffekter. Snyggast är de mer avskalade popiga soulvarianterna med akustiska gitarrer, som den Rodriguez-klingande drömska Sail (Lady in Waiting) som tonar ut på tok för snabbt efter bara två och en halv minut, och Takes Me Back med ett coolt sväng som leder tankarna till Isley Brothers T-Neck-period runt 1970.
Den där underliggande spaghettiwesternkänslan, som naturligtvis tar avstamp i Ennio Morricone men utvecklar sig till ett dala-Calexico, ramar in alltihop. Den inleder albumet i Arvet med Sunnans karaktäristiska ödsligt visslade melodi och de klingande balalajkaliknande sydamerikanska charangosträngarna, och avslutar skivan i lika ödsligt visslade ARP 3000.
Sunnans andra album är en fullständig triumf av djupt medryckande och samtidigt högintelligent soulpop, med stark personlighet och djup värme. Om det är framtiden för musikermusik kan vi äntligen andas ut.
