Efter två album som duo med studioinspelade distinkta låtar först i emo-genren och sedan i klassiskt amerikansk alternativtradition ihop med Melvins är ShitKid tillbaka där allt började, åtminstone delvis. När årets liveplaner effektivt stoppades var Åsa Söderqvist åter ensam ShitKid, och även om hennes nya GarageBand-inspelningar inte har ett fullt så egensnickrat demo-sound som hennes tidigaste EP-skivor (på väg att åter släppas på vinyl innan årsskiftet) är det ändå en tydlig återgång jämfört med de senaste studioalbumen.
Hon hävdar visserligen att det här är hennes popskiva, med utpekade influenser från både Britney och Tove Styrke, men av sådant hörs inte mycket. Möjligen ett lite tyngre beat i två av albumets höjdpunkter, Time to Waste och Dying to, som båda dessutom adderar sina elektroniska dimensioner utan att kompromissa med ShitKids vanliga treble-gitarrer och cymbalmangel.
– Jag gillar att göra saker på fel sätt, konstaterar hon i pressmaterialet, och det avskalade, skeva och kantiga har alltid passat henne utmärkt. I Dream Sequence till exempel markerar trumbreaket gång på gång traditionell rockförlösning, men det stoppas envist och bestämt av Åsa Söderqvist som hellre fortsätter smyga och krångla.
ShitKid gör det aldrig lätt för sig i sina krumsprång och vägval. För lyssnaren innebär det ständig dramatik, och det tackar vi för.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
