Alla som någonsin har lagt upp låtordningen till ett album vet hur svårt det är att spara de verkliga godbitarna till slutet, och hur lätt det är att albumet blir framtungt för att man vill kasta fram det bästa man har omedelbart.
Reality Awaits A-sida är enastående bra, snudd på högsta betyg. Psycho Shit och Dine N’Dash inleder med en djupt suggestiv klang, och på det senare spåret finns de matematiskt kliniska men samtidigt dansanta trummorna och basen – detta oemotståndliga element som gjorde The Strokes och Franz Ferdinand till indierock-kungar under det tidiga 00-talet.
Lonely In The Future har också ett ljuvligt groove och The Strokes effektdränkta och smarta gitarrer, och ett fruktansvärt coolt intro-riff. Man känner glädje och sorg samtidigt – glädje över hur bra det är och sorg över hur snabbt tiden har gått. 2000 till 2010, vilka fina indieår ändå.
Falling Out Of Love är den långa höjdpunkten på Reality Awaits, en rörande och vacker ballad om hur svårt det är att få kärlek att vara.
Men halvvägs tappar The Strokes en del av sin styrka. Avslutande Tyrants Of The Mellow Moon har läckra introgitarrer som blandar chorus-svajig 80-talsindie med Beatles-harmonik, och Going Shopping är en rolig story om längtan till landet och den efterföljande längtan tillbaka till staden. The Fruits Of Conquest har stötig swagger nästan i Stones-klass, men klär ändå bandet lite sämre.
Julian Casablancas röst är autotunad upp till synthesizernivå albumet igenom. Ibland skapar det en intressant harmonik, ibland låter det för mycket som Daft Punk 2013, även om effekten tack och lov skruvas ner lite ibland. Man kan tycka att The Strokes är lite sena med att sälla till den kreddiga skara – Bon Iver, Lambchop med flera – som använt effekten som ett eget instrument.
Även sida B är bra. Rick Rubin är en fantastisk producent, givetvis, och han får fram The Strokes sväng och melodiska egensinne med bravur. Men andra hälften av låtarna är lite mer ordinära i kvalitet snarare än suggestiva mästerverk som de fyra första.
