Hennes förra skiva, där Jack White styrde med varm och varsam hand, fick oss att börja hoppas på en epilog av Johnny Cash-proportioner. Den var en energikick där Wanda Jackson inte bara snuddade vid sin ungdoms rockabilly-frenzy utan dessutom förhöll sig till modernare efterföljare.
Med Justin Townes Earle i producentstolen tar hon inte ut svängarna på samma sätt, utan återvänder till den mindre äventyrliga veteranscen där hon i övrigt hört hemma de senaste årtiondena. Och även om både countrysväng och röst numera är stelbent och stolpigt innebär hennes forna ungdoms ståtliga uppenbarelse att även 75-åringens skugga av sitt forna jag fortfarande är imponerande, åtminstone i viss belysning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
