Förra året kom A Girl Called Eddy som från ingenstans och slog sig utan ansträngning in både på årsbästalistor och bland framtidens evergreens med en förening av klassisk vokalisttradition och modernitet. Självklart och utan prestige tog hon plats framför den namnkunnige kollega som hjälpte henne med kontrakt och produktion.
Nu gör Maria Taylor samma sak. Under tio år har hon varit den popigare halvan av Azure Ray, och hon har hörts bakom Moby (well, vi har alla våra brister) och Bright Eyes. Men inte förrän nu slipper hon kompromissa, och inte förrän nu är hennes briljans uppenbar. Conor Oberst är hennes mecenat, men även om dystra Leap Year hade kunnat finnas på Digital Ash in A Digital Urnmärks hans medverkan mer i själen än i körsången.
För med gripande intim röst och med sorgsna melodier som metasången Song Beneath the Song, så catchy att Evan Dando gråter över att han inte hann dit först, klarar sig Maria Taylor bra på egen hand. Hon rör sig ledigt mellan det mest moderna och det mest rootsy, från stillsam western swing och viskande akustiska visor till den genomelektroniska One of the Shareholder, som med brusande och surrande upphackade rytmer och en drivande akustisk gitarr inte varit out of place hos någon av R&B-akrobaterna.
Genomarbetade eviga och goda sånger tillsammans med Maria Taylors värme och stora om än krossade hjärta gör 11:11 till den perfekta partnern till Bright Eyes båda senaste mästerverk.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
