Räck upp handen den som föredrar Elvis Costellos senare perioder framför de tidiga. Ingen? Någon som kan komma på en riktigt bra singel från honom sedan Veronica? Inte det heller? Med tanke på den uppmärksamhet han ägnat sina 70-talsalbum det senaste decenniet, med varenda gammal demo inkluderad på den ena deluxe-återutgåvan efter den andra, så verkar Elvis själv instämma i våra preferenser.
Och någonstans i sina kartoteksgenomgångar har mannen som bara för något halvår sedan bittert hotade/lovade att lägga ner sitt skivutgivande plötsligt blivit inspirerad, och åtminstone för en stund tagit en paus i kampen för att med söndergenomtänkta orkesterverk och prestigefyllda samarbeten etablera sig på kultursidorna istället för nöjessidorna.
Det är i elfte timmen, och fler än ett desillusionerat gammalt fan som har lärt sig att gå omvägar runt nya Costello-skivor kommer inte att ge Momofuku den uppmärksamhet den förtjänar. Det är tråkigt. För som den teoretiker han är har han äntligen listat ut att ”some rock and roll music is better if you don’t think too hard on it”, och i all hast har han tillsammans med gamla vapendragare som Pete Thomas svängt ihop en rättfram new wave-platta med vassare låtar och mer både aggression och passion än på flera decennier. Till och med Steve Nieve’s piporgel dammas av igen, och helt oförhappandes har vi fått en värdig uppföljare till Imperial Bedroom. Hoppsan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
