Att vara sprungen ur Will Oldhams kretsar skapar förväntningar, och på sitt tredje album lever Angel Olsen upp till dem allihop. Ett allvarsamt tilltal, ett mörker med punktljus av hopp och något leende, och starka melodier, till att börja med. Hon inleder med vänligare inbjudande nummer som Never Be Mine, med kopplingar snarare till girl-group-eran än som tidigare till Hank Williams, men även när sångerna grundar sig i konventionell pop är de på ett märkligt sätt spröda och sköra. Shut Up Kiss Me är trasigare både i arrangemang och i Angel Olsens rösts spruckna desperation, och i Not Gonna Kill You skramlar det ännu mer.
På skivans andra halva blir sinnesstämningarna allt mörkare. Tempot sänks, utan att det påverkar skönhetsgraden, och dramatiken till exempel i Sister är omtumlande. Det ska delvis tillskrivas gästande Seth Kauffman, vars gitarrhantering inte hörts maken till sedan salig Robert Quine. Ännu sprödare är Those Were the Days, med utrymme för Angel Olsens hela röstomfång, från lugnande tonsäker mildhet till oroväckande taggiga utbrott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
