16 år har passerat sedan Chris Goss senast släppte ett Masters of Reality-album, men tid är ingen viktig faktor i hans tidlösa psykedeliska rock. Någon gång i samband med världens skapelse tog han avstamp i tidiga Black Sabbath på bandets debut, men inte ens då hade han några planer på att stanna i den sortens endimensionella sammanhang.
Istället för pastisch har allt Chris Goss nuddat under åren utstrålat lika mycket nyfiken våghalsighet som genuinitet. När han fascineras av brittisk psykedelisk blues nöjde han sig inte med att hämta inspiration från The Cream, han anlitade självaste Ginger Baker på trummor. Stoner är han en av innovatörerna bakom, och ökenrock kan han också göra anspråk på att vara en av upphovsmännen till i armkrok med Josh Homme. Men han har aldrig varit rädd att söka sig långt utanför även sådana genres förväntansramar, och här gör han det mer än någonsin.
Metalheads kommer att älska gitarrsolot i Chicken Littles sydstatsblues, men upprört vända sig emot experimenten med tempon och barnramsor i Barstow. För faktum är Masters of Reality 2025 inte är riktigt lika tunga som tidigare. Suggestiva It All Comes Back to You med orientaliska strängklanger bygger visserligen tunga stämningar parallella med sena Led Zeppelin innan den exploderar i en av skivans mest omedelbara upptemporefränger, och I Had A Dream placerar sig intill Queens of the Stone Ages mer lättsamma stunder, och även den mäktigt framrullande Mr. Tap N’ Go riktar fokus mot Chris Goss tidigare samarbeten både med Josh Homme och med Mark Lanegan.
Men bortsett från en stilla synth hade Powder Man med sin akustiska gitarr, sitt piano och sin stora kör kunnat vara en ambitiös Neil Young-ballad från 1972, och avslutande Bible Head är synnerligen apart i sammanhanget. Den framstår som en hommage till David Bowie och Brian Eno, med en botten av Young Americans-funk, en sång- och gitarrmelodi direkt lyft från Enos No One Recieving.
Inget för den mer konservativa hårdrockspubliken med andra ord, och de har redan i flera recensioner uttryckt att The Archer missar målet. Men det handlar mer om förväntningar, och Chris Goss träffsäkerhet måste bedömas i relation till vad han siktar på. På The Archer träffar den ständigt nyfikne och inte det minsta genretrogna Chris Goss mitt i prick på flera oväntade mål.
