Och ändå är det ingenting mot hur kul vi har det i popparets sällskap. Särskilt kul har vi i de snabba låtarna, och allra mest när Jenny Lewis sjunger lead med Jonathan Rice strax bakom sig. Att det är nästan lika fint när rollerna är ombytta är skivans stora överraskning, eftersom medan Jenny Lewis aldrig har åstadkommit något mindre än utmärkt vare sig solo eller med Rilo Kiley så har han aldrig övertygat på egen hand. Här lyfter de varandra och blir jämlikar i solskenspopig briljans.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
