Under inspelningarna av Throwing Muses elfte studioalbum byggde bandet ett alltmer volyminöst sound, men till slut fick Kristin Hersh spunk på alltihop och tog bort alla lager av pålägg. Kvar blev en enkel akustisk gitarr, trumvispande eller tamburin för takthållandet och några kvardröjande nedskruvade elgitarreffekter. Och framför allt den cello som hon blev förälskad i under processen, och som starkt dominerar de allra flesta låtarna på skivan.
Det innebär att Moonlight Concessions till stora delar låter som en hemmademo, du vet en sån brukar vara en bonusutgåva eller en box-utfyllnad med tidiga skisser för ärkefans och samlare. Här finns flera låtar med förutsättningar att växa till sig och bli stora starka sånger, till exempel South Coast och kanske framför allt Drugstore Drastic. Men den bestående känslan är att ha fått en (för) tidig förhandslyssning av ett work-in-progress.
