Xavier Dphrepaulezzes historia är nästan lika halsbrytande som hans musik. Den tidiga karriär som den då unge muslimske amerikanen med somalisk/karibiska rötter var på väg att bygga under sitt riktiga förnamn fick ett abrupt slut i en bilkrasch för 20 år sedan – omslagsbilden visar hur han vaknar ur tre veckors koma – och med skador som gjorde det omöjligt att spela återgick han istället till sin ungdoms kriminalitet. Men nyligen räddade han sig tillbaka till musiken, och med sin tredje release under namnet Fantastic Negrito använder han sin egen olycka som metafor för den krasch hans hemland till synes obevekligt rusar emot.
Han inleder med den utmärkta Led Zeppelin-parafrasen Plastic Hamburgers, med sig själv i rollerna som både Robert Plant och Jimmy Page, och turnékollegan och på flera ställen tydliga sångarförebild Chris Cornell hyllas i Dark Windows. Några större bluesgospels, som A Letter to Fear, blir lite för välputsade, men å andra sidan väver han in mellanösternslingor i A Boy Named Andrew och gör Bullshit Anthem till stenhård p-funk, varken mer eller mindre.
Snyggast är Transgender Biscuit, en mäktig bluesgospel som med dagsaktuella elektroniska element och en uppräkning av diskrimineringsgrunder i vardagen sätter fingret på tidsandan. Blood Orange hade älskat att vara upphovsperson till den låten.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
