Ur psalmboken hämtar Stefan Sundström inledningsspåret till ett album som i sig är en lång uppställning ställningstaganden. Den blomstertid nu kommer med både skrål och körstämmor markerar albumtiteln som ett exempel på vad som kommit att bli en spontan kulturkanon – så där som en kanon brukar uppstå, utan statliga utredningar, kontroversiella och ibland ideologiska urval och ibland skrattretande och mycket tillfälligt tidsspecifika ställningstaganden.
Det är ovant att höra Stefan Sundström i religiös kontext, och även den naturromantiska dimensionen som går igen i den nostalgiskt vemodiga vårballaden Maj vart tog du vägen är ett annorlunda uttryck för honom, och mycket fint. Men den djupa saknad som salig Nikke Ströms frånfälle innebär kräver kanske ett sådant uppstannande och reflekterande, och det passar Stefan Sundström väldigt bra.
På samma sätt är det med en mycket fin Dan Andersson-tolkning i Tiggaren från Luossa, som börjar med nyckelharpa innan hela bandet kliver in med ett rockkomp som avlägsnar den från Hootenanny Singers och tar den närmre Sundström. Han har tolkat både Povel Ramel och Evert Taube tidigare, och det får oss att minnas hur Freddie Wadling kunde göra svenska standards till sina. Stefan Sundström med sitt personliga uttryck får gärna fortsätta Wadlings tradition och med fler väl valda tolkningar bidra till en sångkanon värd namnet.
Här finns förstås också någon rumlande Sundström-frejdig burleskboogie full av satir, svordomar och icke politiskt korrekta sexanspelningar i Gunga Rull, annars vore det ju ingen Stefan Sundström-skiva. Och de där The Rolling Stones-plankningarna som han hänfallit åt ända sedan tiden i Trots är särskilt lyckosamma i särskilt svängiga Jorden, i den loja Liten blues och i Tula hem där Sista Jäntan dessutom lägger till ett distinkt Angus Young-riff i gunget.
Och egentligen är nog den där kulturkanondiskussionen Stefan Sundströms minst angelägna ställningstagande här. Viktigare i sammanhanget är de praktiska förutsättningarna för att ge ut skivor och att nå ut med musik. Stefan Sundström vägrar kategoriskt Spotify, och därmed är han trots sin relativa framgång i bredare folklager diskvalificerad från skivindustrin.
Så Den svenska kulturkanonen är en skiva gjord på minsta tänkbara budget, men med största tänkbara kvalitetsgaranter i alla led. I bandet har Stefan Sundström utöver salig Nikke Ström – frid över hans minne – också mäktiga musiker som Weeping Willows-Ola Nyström, och inspelningen med Anders Lind bjussade Silence-studion i Värmland på, alldeles gratis.
Som kronan på verket tecknade självaste Jan Lööf en fantastisk omslagsbild för samma icke-kostnad, och alltihop ges ut på stilig grönsvart splattervinyl (som ”ser ut som en överkörd Spotify-logga”) av Ella Ruth Institutet, ett av de mest produktiva svenska indiebolagen som bygger på engagemang, passion och svett snarare än vinstmarginaler.
Allt detta hade varit skäl nog att köpa ett exemplar av Den svenska kulturkanonen, men att det är den bästa skiva Stefan Sundström – och Nikke Ström – gjort på många år är faktiskt ett ännu tyngre vägande skäl.
