Det är inte texterna Bobby Sutliff ägnar sin energi åt. De är pliktskyldiga och behandlar i tur och ordning flickor, flickor och, eh, flickor. Nä, ända sedan storhetstiden på 80-talet, när hans The Windbreakers tävlade med likasinnade amerikanska indieband som R.E.M., har Bobby Sutliff försökt återskapa den perfekta gitarrer-janglen.
Här glittrar de vackert, om än närmare Alex Chilton och dB’s än idolen Jim (Roger) McGuinn, vilket delvis kan förklaras med Chris Stameys medverkan. Men för att ens komma en mil upp i luften krävs popmelodier med ärkesmarta krokar, och dem är Bobby Sutliff fortfarande inte riktigt framme vid.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
