Det här albumets tre första spår släpptes som EP:n Sable redan i oktober (recenserad här), och var en tydligt sammanhållen entitet av stilla melodiskt gitarrplockande eller ett ödesmättade knappt hörbara keyboards tillsammans med mjuk sårbar sång i ett lika vackert som nattsvart mörker. När den nu inryms som den första tredjedelen av ett album blir EP:ns särprägel ännu tydligare, och den lilla hoppfulla ljusning och hoppfullhet som de sista darrande minuterna av EP:n antydde blir en brygga i vad Justin Vernon beskriver som övergången från ett förord till den faktiska huvudakten.
Den har omedelbart en helt annan karaktär, med den eleganta soullåten Everything Is Peaceful Love som bubblande hoppfull inledning. I den klättrar han upp i trädet, ser ljuset och träffar en person som han blir upp över öronen förälskad i. Så fortsätter skivan i den intensiva kärlekens alla lyckligaste och mest färgrika nyanser. Istället för det minimalistiska spröda eleganta gitarrplockandet som vi en gång i tiden lärde känna Bon Iver igenom, och som återkom i det mörka förordet, gnistrar och glänser arrangemangen under huvudakten. Men inte heller som de vildsinta ljudexperiment som Bon Iver hänfallit åt på senare år, utan balanserat och avvägt i en kombination av tidlösa soulbeståndsdelar och hypermodernt tänkande.
Han kombinerar sina elektroniska lekfullheter med analog instrumentering, och använder i I’ll Be There The Revolution-torra trumfills, hårt hållet blås och falsettröstexcesser för att ta med sig 1980-talets soul och i synnerhet Prince till 2025. Den varma kärleksfulla falsettsoulen både i From och Danielle Haim-samarbetet If Only I Could Wait med mjukt luftigt sväng visar hur en uppdatering av Daniel Lanois produktion av Robbie Robertsons numera förbisedda solodebut för snart 40 år sedan fungerar.
På andra ställen, som i Day One tillsammans med Dijon och Flock of Dimes, flyttar Justin Vernon återigen fram prduktionspositionerna för resten av världen, när han leker med bubblande och knattrande effekter i konstruktionen av både rytmer och melodier till snygg och funktionell modernistisk pop.
Sable, Fable är tydligt uppdelad i ett före och ett efter. Och visst hade Bon Iver kunnat låta Sable-EP:n stå kvar separat och för sig själv istället för att inkludera den här. Men med den som tillbakablickande och kolsvart förord blir kontrasten mot Fable-delens tryggt tillfredsställda – vågar vi säga lyckliga? – framåtblickande desto större.
