Thomas Dollbaum stannar då och då i stillsammare folksånger, som i Scrub Jay och inledande akustiska Visitation, men det fungerar egentligen mer som avstamp för hans ljudligare Indie-organiska americana och countryrock. För så fort resten av hans band klampar in är det mer högljutt, men det får också effekten att framför allt är det en av bandmedlemmarna drar blickarna till sig, eftersom MJ Lenderman spelar trummor och sjunger bakgrund hos sin New Orleans-baserade vän.
Lenderman gör särskilda röstmässiga avtryck när släpigheten får snyggare uttryck som i den långsamt eskalerande Coyote och i fina Waterbird, men även om deras musikaliska uttryck ligger nära varandra är det aldrig någon tvekan om vem som är huvudpersonen här.
Thomas Dollbaum tar kommandot i mullrande Dozen Roses med fräsande Crazy Horse-gitarrer, och samma Neil Young-ideal går igen i larmande Big Boi. Så behåller han det genom popigare stunder som Rabbits, genom i Levon Helmska The Band-riktningar söderut i King’s Landing och ända till den intensiva avslutningen Blue Meets Blue.
Somliga kommer att närma sig Birds of Paradise som ett substitut i avvaktan på nästa MJ Lenderman-album, men det behövs bara en lyssning för att konstatera att Thomas Dollbaum är värd vår uppmärksamhet helt på egna premisser.
