Med James Skellys eleganta falsett får nog inledande Play the Music får nog uppfattas som en ren hyllning till The Congos, men eftersom det är The Coral med adderad Morriconetrumpet i det redan utsökta Skatalites-blåset. För Liverpoolbandet håller envist fast både vid sina eklektiska ideal och sina särdrag, och den här gången har de ett särskilt fokus på Jamaica sent 1960-tal och på den amerikanska soul från några år innan dess som färgade in Jamaicas genres.
Ride That Train är soulpop som den lät när den hade friska ska-nyanser på den tiden, och Leave It In the Past är ren och mycket attraktiv rocksteady, som med kontrabas också har en lätt jazzantydan. Man kan föreställa sig hur det hade kunnat låta om Amy Winehouse hade fått lägga vantarna på den, även om James Skelly själv sjunger med lust och stilsäkerhet.
You And Me (And The Beautiful Sea) är en fin akustisk melody med snygga stämmor, som när tidiga The Wailers ville låta som The Impressions, och på tal om Curtis Mayfield trär The Coral ett helt halsband av fantastiska vintageljudande soulballader, som Here Come the Tears, Sad Girl, Yellow Moon och inte minst subtilt svängiga High Tide.
‘Crossing The Sands hänger kvar i samma ljud och referenser, men låter mer samtida med sin smarta popdub på en nivå som borde göra Gorillaz avundsjuka. När den avslutar 388 – döpt efter den gamla analoga bandspelare som skivan och för övrigt det mesta i Black Ark spelats in på – kan vi konstatera att The Corals 13:e album med sitt konsekventa genomförande och sinne lika mycket för detaljer som för melodier är en av bandets bästa skivor hittills. Vårens finaste feelgoodalbum är det dessutom.
