Tänk om… Tänk om inte Jason Walker vore så hopplöst fel på alla sätt. Tänk om han vore lite yngre. Tänk om han var amerikan istället för nyzeeländare i Australien. Tänk om han inte vore så avslöjande explicit med sina influenser som på sin coverskiva förra året eller i sin nyutkomna Gram Parsons-biografi. Tänk om Jason Walker inte envisades med den olyckliga kombinationen kraftiga polisonger, långt skägg och tunt hår. Tänk om…
I så fall hade Jason Walker redan varit världens största och mest omtalade countryrockare, och i vår törst hade vi aldrig behövt hoppas på – och gång på gång bli så besvikna på – en bortslösad talang som Ryan Adams. På Jason Walkers andra skiva ryms enbart eget material, men det är inget att oroa sig över – flera spår här kommer att bli lika klassiska som de standards av Gram Parsons, Tom Waits och Johnny Paycheck som Jason Walker tolkade så solitt och personligt på debuten.
Referenserna är fortfarande tydliga, Dissatisfaction blinkar inte åt Keith Richards enbart med låttiteln, och Jason Walker utmanar Neil Young med framgång i Please Save Your Tears. Till och med Steve Earles rockigare saker blir frånsprungna i spår som Dead Leaves och den alkoholmanglande Drown in That River.
När Jason Walker till slut vågar sig på att rimma beer med tear, utan att det blir fånigt, i Last Drinks måste vi acceptera att det är just den här sortens countryrock vi hela tiden önskat oss. Så kan vi inte enas om att ändra världsordningen och satsa på kvalitet, oberoende av lanseringsförutsättningar?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
