Kanske är det för ärkebrittiskt för resten av världen, men för skamfilade Slow Horses-anglofiler finns det inget mer attraktivt än lite ruffig trad-indie med både fläskig folkrockambition och slingriga gitarrer. Exakt det erbjuder The Tubs också på sitt tredje album.
Bandets nya gitarrist Dan Lucas är inte fullt så upptagen av att återskapa Johnny Marr-sound som sin föregångare, även om också han rör sig i sådana riktningar på till exempel Do Yourself a Favor och In Your Place, men här är Chris Haighs fiol lika frekvent och viktig i popöset.
Det är stökigt, slarvigt och ofta rätt aggressivt, och självironin är överhängande när The Tubs blottar sina svagheter. I Heaven or London beskriver sig Owen Williams som ”the singer of a rip-off band”, och med Hüsker Dü-melodi, -attityd och -röst verkar han helt vilja ge upp i If You Don’t Love Me. ”I don’t wanna sell out this tour, don’t wanna play with the Tubs any more.”
Till synes helt utan orsak öser han på med medvetet överdriven AutoTune-användning i vemodiga The Way It Goes, och det finns gott om texter där han med en röst som lika ofta tangerar Richard Thompson som Bob Mould kontemplerar tillvaron, alltid lika nedslående, inte bara när han precis som tidigare återvänder till moderns självmord.
Men på det hela taget är humöret ändå gott, och i den aparta poplaborationen Do Yourself a Favour har de haft särskilt roligt när de helt frankt hanterar en gammal Prince-outtake från 1999 med viss ovarsamhet. Varför? Varför inte.
I Who’s Gonna Love You Now vräker de på med boxningsklubbkörer som ett ungt Dexys, och tillsammans med titelspåret och den lika gripande som larmiga Heaven or London tillhör den albumets mest intensiva toppar. Men de är många fler än så när The Tubs med känslorna utanpå fortsätter utvecklingen mot att vara ett av Storbritanniens mest angelägna och okonstlade band.
