En sak måste omedelbart fastslås. Getting There är en bra skiva. Med undantag för den märkliga George Jones-imitationen Asking for a Friend, som har lite ofärdiga fraser och är minst två minuter för lång, är Getting There fylld av lyckade pastischer på klassisk 60-talssoul. Här finns Stax, Motown, lite New Orleans, fina grejer med andra ord.
Självaste Swamp Dogg har producerat och Stax-blåset, James Jamerson-basen, Steve Cropper-chopsen och gospelsvänget i pianot sitter som ett smäck. Låtmaterialet är inte enastående men det är ändå oklanderligt, det låter och känns som det ska helt enkelt. Om man till skillnad från undertecknad kan bortse från följande invändning skulle Getting There alltså vara värd ett bättre betyg än vad som anges här ovan.
Eli ”Paperboy” Reed har uppenbarligen närstuderat de bästa svarta soulsångarna. Frasering, omfång, röstspräck i de högre registren, han når upp till minst 80 procent av exempelvis Swamp Doggs kapacitet.
Det är en bra jämförelse, för Swamp Dogg dyker såklart upp som duettpartner på One Man’s Trash (Is Another Man’s Treasure) och när han börjar sjunga blir det uppenbart att de där sista tjugo procenten är vad som gör hela skillnaden mellan trevlig imitation och den äkta varan.
Det handlar om kultur, tradition, men också helt enkelt om röstapparatens skillnader. De bästa vita soulsångarna, exempelvis Van Morrison, Kevin Rowland eller Richard Manuel, är inte fantastiska för att de är bäst på att imitera. Det är istället det faktum att de adderar något eget och väsensskilt som gör att de når samma enastående höjder. En rödhårig irländare som Van Morrison borde inte kunna sjunga soul lika magiskt som Otis Redding, men det kan han! Tacka lite keltisk trollkonst och irländsk folktradition för det.
Det är svårt att känna ett starkt behov av en artist som Eli ”Paperboy” Reed. Hur trivsamt och skönt det än är att höra Getting There finns det ju så många original från musikhistorien att välja istället för kopian. Hade Reed varit bättre på att kondensera influenserna till något eget skulle han ha nått högre, för han är tveklöst en musiker med stor kapacitet. I titelspåret och den avslutande The Question, som tonar ner soulen till förmån för lyckad country med steelguitar, hörs potentialen tydligare.
