När Ian McCulloch ramlade omkring stupfull på Stay Out Wests scen 2009 var det bara början på förfallet. Sedan dess har det lilla som hörts från Echo & The Bunnymen-lägret mest handlat om återinspelningar av gammalt material, om nostalgikonserter och snabbt inställda turnéer, om nivåer av missbruk och om interna stridigheter. Så om förväntningarna var låga på ett nytt album 12 år efter deras senaste studioinspelade album med nytt material är sensationen desto större när det visar sig vara utmärkt.
Musikaliskt är Ian McCulloch i lika bra form som någonsin. ”Don’t need recovering”, påstår han redan i den inledande alerta Take Me by the Hand, och det är uppenbart att han redan har tillfrisknat rejält. Men allt är inte hunky dory. ”All of us hate each other”, erkänner han i Asimov, och spänningarna verkar dröja sig kvar på ett album där Will Sergeant redan i förväg deklarerat att han känt sig utestängd från låtskrivandet. Men trots att relationen mellan bandets två centralgestalter varit stormig i åratal är Sergeant inte en obetydlig del i den här oväntade triumfen. Johnny Marrs jämlike bär soundet med smakfull gitarr som ibland är lätt och luftigt klingande som i Can’t Be Sold och ibland psykedeliskt pådrivande som i smarta Brussels Is Haunted, sprungen ur minnet av platsen för bandets allra första utlandsgig.
Hijacked är en fin poplåt med en utmanande retfull gitarrslinga, och stråkarna från storhetstiden fyller I’ll Be Your Sunset. The Light That Surrounds Us låter som en singel från då och An Unstoppable Force har kvaliteter på nivå med de där luftigt episka Echo-balladerna, men numera behandlar texterna åldrandet och förgängligheten. ”Are you crossing your fingers, thinking life’s past its shelf”, sjunger Ian McCulloch i The Light That Surrounds Us, och det är ett tema som återkommer gång på gång här, hur vitala Echo & The Bunnymen än låter.
Visst finns det oklädsam trivselvikt i soundet här och där, inte bara i mindre lyckade Lab Rats Ran med tungfotat rocktempo och en irriterande envis jazzrockig saxofon, och i den avslutande bönande We Prayed in the Dark tycker Ian McCulloch att luften känns tunnare och mörkret kommer närmare. Men av Apples for Isaac att döma finns det fortfarande liv både i honom och i Echo & The Bunnymen.
