Vad kan Ian McCulloch få utlopp för på en soloskiva som inte ryms inom Echo & The Bunnymen? Tidigare soloskivor kom medan bandet var splittrat, men nu existerar de i högsta grad. Nyligen tilldelades de en Lifetime achievement av tidningen Q, och Coldplay, vars Chris Martin finns med här, har just släppt en cover av Lips Like Sugar. Ändå vill Ian McCulloch ut på soloäventyr.
Slideling är en personlig skiva, där Ian McCulloch ger sig ut på privata och nostalgiska promenader i Liverpool. Han besöker platser som idag ter sig romantiska, bland dem Playgrounds and City Parks där han brukade spela fotboll ända tills det blev för mörkt för att se bollen. Sedan besöker han stadens popmuseum, som förstås domineras av Beatlesrelaterade artefakter. Härifrån får vi en rad poplåtar som Sliding och She Sings (All My Life), så rättframt enkla att Echo & The Bunnymen aldrig skulle gå i närheten av dem.
Stora delar av skivan ägnar Ian McCulloch slutligen åt att rota i sin ungdoms skivsamling. Där finns en hel del förväntat, och någon liten överraskning. Varje gång Ian McCulloch går in i studio har han med sig Lou Reeds Transformer för inspiration, berättade han i Times före jul. Den poppiga refrängen i Another Train hade kunnat hittas där, och basen i Baby Hold On är direkt lyft från Walk on the Wild Side. I Kansas prövar han Kurt Cobains sångstil, medan Stake Your Claim är indie gone postpunk precis som den lät när Icicle Works ville ta över världen, eller för övrigt precis som New Orders comeback förra året.
Men vart Ian McCulloch än vänder sig, fotbollsplanen, muséet eller skivbacken, finns där alltid Echo & The Bunnymen. Seasons är inte många millimeter från deras storslagna 80-tal, och med undantag av några simpla pophits finns det inget här som hade varit malplacerat på Echo & The Bunnymens kommande. Så hur bra det än är kvarstår frågan; varför en soloskiva?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
