Kom inte och säg att du aldrig hört talas om Patrik Tanner. I slutet av 70-talet var han en av Sveriges ledande provinspunkare, med både bandet och skivbolaget Massmedia i Sundsvall som sina hjärtebarn. I början av det därpå följande seklet lovade han massor med Picnic Boys första EP. Sedan blev det tyst.
För mer än 15 år sedan försvann han över Atlanten, och då och då kommer ett vykort i form av en skiva från utvandraren i svenskbyggderna. Ibland har han spelat in solo — åtminstone fyra sådana hittills — och ibland med Tina & The B-Side Movement, The Billys eller Martin Zeller. Självklart nonchaleras varje skiva här hemma, ingen verkar minnas eller vilja kännas vid Patrik Tanner. Trist för Patrik, men framför allt trist för oss.
Under USA-åren har han mognat till en låtskrivare och sångare av rang, och det senaste brevet hem är just en sådan rockplatta som titeln antyder. Här finns lite av varje; rock med nära relation till Replacements och Evan Dando, stabil John Hiatt-rock, amerikanska rötter kombinerat med pop á la Whiskeytown och till och med en ballad som mer än antyder att David Bowie har tagit plats som husgud hos Patrik Tanner efter Joy Division.
Ändå är helheten sammanhållen och jämn, med Dear DJ — lysande pop i upptempo — som skivans stora utropstecken. Om Patrik Tanner bott kvar i Sverige hade fler än Nöjesguiden hyllat Allsorts som en av årets svenska rockskivor. Hade han haft inte svensk bakgrund hade fler än Nöjesguiden hyllat Allsorts som en av årets amerikanska rockskivor. I båda fallen hade vi sluppit leta upp hans skivor på import.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
