Ibland känns det tröstlöst. Här fortsätter Skottlands främsta mogensoulröst och historieberättare att kasta pärlor omkring sig som vore han en musikalisk Donald Trump*, och här fortsätter undertecknad att tjata om att det är dags att upptäcka honom.
Men de svin som misströstade under hans långa heroinistperiod efter perioden som skotsk punkpappa i Doll By Doll lär inte uppmärksamma pärlorna den här gången heller, trots att han till och med sjunger en sång av den ”ursprungliga punkpoeten” Patrick Fitzgerald. Och de som sitter och håller tummarna för att Van Morrison någon gång igen skulle satsa på smarta melodier och kanske till och med en gnutta gott humör (”Black is the colour of my true love’s soul”) tittar inte åt det här hållet. Synd för dem, nu igen, men varken Jackie eller undertecknad tänker ger upp.
*Eh, 2010 syftade Trumpreferensen på en krösus. Den har fått annan betydelse sedan dess… (Red:s kommentar 2024)
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
