Långt innan Enumclaw var födda dundrade grungevågen igång i delstaten Washington. The Melvins, Mudhoney och inte minst Nirvana hade blivit en del av statens centrala kulturarv, och de blivande medlemmarna i Enumclaw från Tacoma fick slamret med bröstmjölken. Deras träffsäkra bandnamn är ursprungsamerikanska och betyder åskande ljud, men även om soundet är tungt och distat är det inte utan nyanser och finesser. Sångaren Aramis Johnson till exempel signalerar ärlighet och en personlighet som rymmer flera facetteringar, till skillnad mot många av sina genrekollegors ofta enahanda utstuderade arrogans.
Enumclaw inser kontrasternas effekt och ställer elektrisk energi och intensitet mot snygga melodier och akustiska partier. Det är en lätt igenkännelig tystlåtet/ljudligt-dynamik som gör att man letar upp sina gamla grunge-etiketter för att klistra dem på låtar som Fall Came Too Soon And Now I Wanna Throw Up. Ännu snyggare titel har Still Feel Bad About Masturbation, som också är skivans längsta låt. Under drygt fyra minuter växer den sig starkare än det mesta på albumet, och när Enumclaw fortsätter utvecklas är det förhoppningsvis i den riktningen man fortsätter, aningen mer komplext men fortfarande smart, direkt och konfrontativt uppe i ditt ansikte.
