Jackie Leven är inte fri från sitt missbruk, han har bara bytt narkotikan mot musik. Sedan han kom tillbaka till musiken 1995, efter mer än ett decenniums heroinberoende, har han släppt drygt två skivor om året, och det rör sig inte om några hafsiga affärer utan genomarbetade och riktigt pretentiösa verk.
Jackie spelar rak rock och varm soul, berättar bar-anekdoter, citerar Baby Please Don’t Go, spelar tunn vit 70-talsdisco – med fejkade stråkriff – någonstans mellan Roxy Music och Hot Chocolate. Han nämner Stockholm och en drös andra städer han gillar innan en läktarsektion fotbollsfans och några säckpipeblåsare får avsluta alltihop med en hyllning till Dundee. Och allt detta bara under de två första låtarna.
Sedan blir det vals och jazz, Ron Sexsmith flimrar förbi och Pere Ubus David Thomas hjälper som vanligt till när det som här drar ihop sig till poesiuppläsningar av ee cummings och Rainer Maria Rilke. Det blir aldrig tråkigt, men riktigt bra blir det först när den hyperaktive skotten finner ro i lugn visa med folkton, eller när Jackie Leven i A Little Voice in Space likt en berusad skotsk Aaron Neville på en telefonledning wailar fram varm skotsk blues.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
