Det man får är exakt det som står på asken. Minus Bryan Ferry. Nogsamt arrangerade i 20-talsstil och inspelade med den tidens rudimentära monoteknik finns här instrumentala jazzversioner av hits ur Bryan Ferrys solokarriär och från Roxy Music, varken mer eller mindre. Och visst har det högt underhållningsvärde första gången man hör hur den kontrakterade arrangören rekonstruerar autentisk dixie och leker Louis Armstrong- och Duke Ellington-orkester med Avalon, Do the Strand och Love Is the Drug. Men några återkommande lyssningar kommer inte på fråga.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
