Att Jojje Löfroth och hans Introspektivet gång på gång får höra Thåströmjämförelser är inte orimligt. Stämningar och svårmod går igen här, liksom ett tempo som hellre är långsamt och dovt om det bidrar till kraften. Även i sångsätt och frasering finns sådana uppenbara kopplingar, till exempel i Ta min hand, men det beror sannolikt inte på medvetna försök att härma.
Jojjes sätt att sjunga är fladdrigare och ibland charmigt gapigt, som i Trasigas boulevard. Snarare är Jojje ett barn av samma anda och tradition som Thåström, och som till exempel Brodde i Brända Barn, för att nämna en annan jämförelsepunkt. Under 1980-talets första halva fanns förutom Imperiet och Brända Barn dessutom pionjärer i den svenska postpunken i varenda stad och varenda förort, och några av dem hade kvaliteter som gör deras gamla inspelningar angelägna fortfarande idag, som Kommo, Stadion der Jugend och Memento Mori.
Introspektivet är en samtida ättling i rakt nedstigande led, med kraftfullt larmande gitarrattacker över djupt mullrande pukor, drivande intensiv bas och synthar som både är stora stämningsskapare och distinkta melodibärare. Det är särskilt effektivt i Hjärtats svunna tårar och i albumets pärla Lys lite på mig, där bandet gästas av Hux Nettermalm på trummor och Thåströmveteranen Ulf ”Rockis” Ivarsson på bas, och därmed är cirkeln slut.
