För andra gången går jag på samma fint från Mats Grönmark. Precis som med hans förra album Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss för några år sedan förhåller jag mig till en början kallsinnig till hans musik. I den långa kön av förhoppningsfulla amerikaniserade singersongwriters verkar han ställa sig längst bak med sina rootssånger.
Men det är bara den långa tröga uppförsbacken i hans blues-bergochdalbana, och när den passerats blir det desto mer hisnande. Titelspårets distade bluesmangel, till exempel, är en upplevelse som kittlar, liksom hans säreget gnälliga röst mittemellan J Mascis, Jeffrey Lee Pierce och Hank Williams. För att inte tala om den inbjudna pensionärskören Sångglädje från Sollentuna, eller en strängt gammaltestamentlig tramporgelpredikan i The Iron Rod. Mats Grönmark tänker inte stå och trampa i någon kö, han har alldeles för mycket spännande infall att ägna sig åt.
Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
