För den sanna konnässören räcker det med att nämna att Dean Wareham är tillbaka, att han är i sitt esse och att han gör Random Rules av Silver Jews. Men än krävs det mer för att få de flesta att förstå att romantiska L’Avventura är ett av årets viktigaste inköp.
Alltså: Dean Wareham har under femton år byggt en katalog av idel guld först med Galaxie 500 och sedan med Luna, där egna små slowrockmästerverk blandats upp med udda covers av alla från Yoko Ono via Jonathan Richman till Guns N’ Roses. Britta Phillips gav upp en lovande skådespelarkarriär, med tidiga roller mot Julia Roberts och Liam Neeson, för musiken, och har spelat bas i Luna sedan år 2000.
Som duo prövar paret Lee Hazlewood/Nancy Sinatras och Serge Gainsbourg/Brigitte Bardots urgamla beauty and the beast-koncept. Britta Phillips röst, omväxlande kristallklar eller förföriskt beslöjad, sitter som gjuten intill Dean Warehams torra nasala New York-stämma. Han har nosat på duettkonsten förr, när Luna gjorde Je T’Aime tillsammans med Angel Corpus Christi, och här återvänder han till Christi genom en tolkning av hennes Threw It Away, som är ett av skivans viktigaste spår och en av årets bästa låtar.
Med en blandning av covers och eget material, och med mästaren Tony Viscontis produktionshjälp, skapar paret allt från njutbar lightdisco till ljuv pop så överlastad med stråkar att man börjar leta efter Nelson Riddle i hörnen. Men basen är fortfarande samma långsamma vackra rock med uppenbara Velvet Underground-influenser som alltid. Gitarren i Buffy St Maries Moonshot har de hämtat direkt ur testamentet efter salig Sterling Morrison, en av deras tidigare gästgitarrister. Britta Phillips sätt att sjunga Out Walking gör att hon tilldelas den ärofulla titeln ”chaunteuse”, med allt vad det innebär av konnotationer, snarare än sångerska.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
